sjungom

 
Ett ständigt lyckorus - pågående i veckor. Ja nu sitter jag här, två veckor kvar, på pricken, innan man lite trött men hög på livet står och äter kakor från kakbuffén som tagit månader att planera, förbereda, frysa in, plocka fram. Två veckor kvar till Evelina står och förstår att imorgon, lördagen den 13e juni, är allt förbi. 
 
Idag under min sista svenskalektion (läs: någonsin) förstod jag: detta är den sista mångkopierade utskriften från en trött lärobok som jag läser, iallafall på några år. Jag skrek det rakt ut trots att det var helt tyst. De flesta såg lite sammanbitna ut, andra vågade inte lyfta blicken, läraren skrattade och höll mig underrättad: hon har en till stencil (åh härliga runsvenskan "stencil") för oss att plöja igenom innan dagens slut. Jag kände mig lättad, och under lektionens andra hälft var jag tyst för då hade hypern lagt sig.
 
Även om framtiden pendlar mellan fotograf för Vogue, Porsche-försäljare, 14 veckors makeup-utbildning, resa runt jorden, göra något som ingen annan redan gjort, dela ut post, satsa, inte satsa osv. osv. så kan jag inte låta bli att tillåta mig själv att leva i dessa veckor av lyckorus med ambitionen att det löser sig. För det gör det väl? 
 
Dessa tre år har gått så otroligt snabbt att jag knappt hunnit tänka. Jag blev kär, jag jobbade på mina sommarlov, jag lärde känna Sanna Thisell och jag förstod innebörden av att kämpa för människors lika värde. Jag blev vuxen. Eller, jag fyllde 18 och tillomed 19 och tänkte att nu är ungdomen slut. Nej, man är inte alls vuxen bara för att man fyllt 18, man är ju ung fick jag höra. MEN sen en vårdag vände det "imorgon är sista dagen för ansökan till högskolan". Det var någon gång i maj och jag minns den dagen så väl. Jag var så oförberedd och allt det där unga som dem pratat om försvann när vuxenlivet liksom trillade in på skakiga ben rakt in i hjärnbalken.
 
29 maj 2015. Jag cyklar som vanligt 20 minuter innan tåget går. Jag var inte hungrig och åt knappt frukost men ändå är hjärnan piggare än någonsin. Byggarbetarna är inte ute och kan inte le mot mig som de gör när solen skiner. Någon bil kör för nära och jag tänker precis som jag alltid gör: hoppas alla framtida barn som går denna vägen som jag alltid gjort klarar sig lika bra som mig, utan skador eller bilister som kör över dem. Den snälla gubben med hundarna vinkar glatt med sin cigarett och han blir nog förvånad över min låga fart i hopp om att cykelturen aldrig ska ta slut.
 
Framme vid tåget träffar jag en vän och givetvis kommer ämnet och frågan "vad ska du göra sen då, efter studenten?". Jag försöker slingra mig ur frågan så gott jag kan med lite frustrerande ansiktsuttryck och mumlande om att den som vet det måste ju vara olyckligt tvingad av sina föräldrar eller ha ett stort behov av att fly stan. Hon är förstående. Skönt tänker jag och väl framme i skolan återansluter jag mig till de andra med lyckorus som varar i veckor och tänker att: låt mig bara få leva i denna underbara osäkra framtidsbubbla i två veckor till så ska jag lista ut resten sen.
 
mössan är härifrån.

lustfyllt

 
 
 
 
En syster som fyllt 25, två söta föräldrar som varit gifta i 29 år och Norges nationaldag. Japp, i helgen fanns det flertal anledningar att fira med en brunch på lustfyllt. På lördagskvällen så spelade Thomas Stenström på bongo bar och jag var givetvis där och sjöng med till hans ljuva stämma! 
Upp